Firewind & Kamelot

March of Memphisto medan du läser kanske?




Igår bjöds jag på konsert; Kamelot på Fryshuset. Sångaren uppträdde förstås i den fantastiskt vackra rocken på bilden. *smarr*

Kamelot var för mig okända fram till för några månader sedan, när jag blev tillfrågad om jag ville gå på metalkonsert (VILL jag!!). Så jag lade vantarna på en av deras skivor och har lyssnat på dem ett tag nu. Melodisk metal med för en gångs skull en vacker sångröst i förgrunden (och i kören också).

Vi åkte bil till Fryshuset (lyxigaste lyxen: konsert utan att springa till sista tåget, missa det och vänta 1½ timme på bussen!) och efter långa klagomål från mig över att förbanden aldrig kommer igång på konsert så visade det sig att ett band spelade direkt när vi kom in. Jag var lite irriterad på personen vid mixerbordet eftersom den riktigt snygga sångerskans röst inte kom fram riktigt, men när det åtgärdades och man fick höra henne sjunga...*rys* . Jag bad tysta böner om att hennes röst skulle mixas bort igen. Rösten var stabil, hon höll tonerna, hon råkade bara hålla fel toner. En unik form av tortyr att lyssna på. Jag lade inte bandnamnet på minnet.

Det faktiska förbandet var svenskarna Firewind, och den mannens röst var gudasänd efter föregående katastrof. Jag blev alldeles lycklig och hoppade och stojade massvis . (Edit: Nä, grekiska bandet Firewind, efter påpekan :)

I ärlighetens namn tyckte jag att de var bättre än Kamelot en bra bit in i Kamelotshowen sen. Men det är för att det blir lite råare med förbandet, lite intimare. De står längst fram på scen medan huvudattraktionens prylar står övertäckta bakom, så man hade Firewind nästan i knät. Låtar som Head up High och Circle of Life var catchy! Just nu diggar jag Firewind här hemma.

För två år sedan skadades jag för livet när jag insåg att det fanns tidningar som handlade bara om trummor och trumset, och det var lite sensuellt när de avtäckte Kamelots trumset... Det var också trumsolot som var hela kvällens höjdpunkt, fast sista extranumret kvalade (March of Memphisto ovan). Jag trodde faktiskt inte att en liten klubb som Fryshuset med så få människor skulle kunna tjoa in bandet tre gånger, men det gjorde vi och det blev superröj under sista numret jämfört med de två/tre första extranumren.

De var verkligen jättefina med publiken. Sångaren Khan (som inte helt oväntat angett Fight Club, Matrix och Lord of the Rings som favoritfilmer på Kamelots webbplats) skojade med oss på norska och vi fattade ingenting. När de tackade av en sista gång sprudlade kärleken mellan oss och dem. Hurra för konsert på små, små ytor! (Den konsert jag varit på som haft mest tryck var en jazzkonsert på Glen Miller café som är ungefär lika stort som vårt vardagsrum.)

Så många tusen tack till Ina och Tias!