Förvirring

Nanowrimo.org

Boken har ramlat in på romantik och slapstick. Den är helt oförutsägbar! Jag vet inte vad jag ska göra åt det! Men det var kanske naivt att tro att jag skulle skriva en bok som inte var helt sönderfärgad av Pratchet/Gaiman/Adams/Erikson-tänket. Det är svårt att inte förlöjliga tvåmeters elddemoner. De ber om det.

Jag har helt gått ifrån sjukdomsbiten nu, slet ut kvinnan ur vården och slängde på en kärlekshistoria till henne istället. Det blev bara för jobbigt att skriva elände. Om jag någon gång tar tag i det här utkastet och försöker reda ut det till något användbart så undrar jag hur mycket som kommer bli kvar av det seriösa i sjukdomen, eller om det kommer bli humoriserat som allt det andra. Satir möjligen. Att göra sig lustig över ångest funkar alltid.

...

Hm.

...

Jag är galet trött. Tretton dagar kvar.


Andra nanowrimobloggar, eller till och med sådana om att skriva generellt.

Värdo

Nanowrimo.org

Herregud, dokumentärfilmarna måste ha varit rasande under den här inspelningen, att behöva stå bredvid och titta på hur vården misshandlar den här kvinnan oupphörligt.

Det tråkiga är att det inte finns något för mig att hämta som inspiration i dokumentären, varför det enda jag får ut är vansinnesilska, frustration och dåliga minnen. Hade bara mått bättre av att inte se den alls, och hoppas att jag får ut mer av boken. Om jag läser den, nöjer mig kanske med att skumma i jakt på det jag eftersöker.

Menmen, helt klart sevärt om man inte sprungit runt i vårdkarusellen själv och vill veta hur det ser ut, Berny Blue var namnet på den. Jag känner många som gått genom psykvården och varenda en av dem har stött på patrull på vägen om och om igen på precis samma sätt som här. Jej.

Åter till min bok, och försöka hitta lite skratt igen. Fy fan. Vill ha tillbaka min bra dag.


Andra nanowrimobloggar, eller till och med sådana om att skriva generellt.

Vill skriva om dvärgkonkubiner

Nanowrimo.org

Tvingar mig själv att se en dokumentär om en schizofren kvinna just nu men vill verkligen inte. Är i lite av ett flow och på gott humör av var min text är för tillfället och har inget behov alls att dyka ned i verkligheten. Men filmen låg på hallmattan idag och ser jag den inte nu så vet jag inte när det blir, och det kan finnas inspiration i den. Avlastar lite med att sätta på datorn.

Undrar varför så många psykiskt sjuka människor dras till synthmusiken. Jag funderar mycket på det eftersom jag själv gjorde det, och så en dag blev jag frisk och nu kan jag inte begripa vad det finns i den musiken längre. Då menar jag inte texterna, utan självaste pling-plonget. Vad ligger i det som lockar? Inte tror jag det rör sig om en vilja att visa att man är annorlunda, jag tror det är något annat. Vad kan jag dock inte få grepp om.

För att spä på genreförvirringen min "bok" lider av har det utvecklats till en kärlekshistoria. Jag vill bara sluta skriva på katastrofen. Som J på jobbet säger, "det är aldrig för sent att ge upp."

Räknar ändå NaNoWriMo till en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv, och då är det ändå en god stund kvar. Jag kan se hur ett författarliv skulle kunna vara som nu, upp klockan 8 och skriva 2-3 timmar innan jobbet. Jag har den lyxen.

... å hurra, på TV blir tjejen utskälld av en sköterska för att hon glömt hämta ut sina mediciner och håller på att gå i kras av psykbryt, så istället för att få hjälp får hon snorta upp något olagligt (efter att ha kämpat i ett år för att få hjälp med sina missbruksproblem ska tilläggas). Kärleken till sjukvården bultar varm i mitt hjärta. Jag visste att jag inte skulle titta på det här nu. Åh remisser som inte kommer fram och hurra hurra.

*stoppar fingrarna i öronen*
Lalalalala!

Jag behöver regnbågar och My Little Ponies och fjärilar och kattungar.


Andra nanowrimobloggar, eller till och med sådana om att skriva generellt.

Översikt

Nanowrimo.org

Grönt är bra jobbat, rött är dåligt. Jag trodde nog det skulle vara rött alltsammans, men då skulle jag förstås inte vara ikapp. Pust. Det här är jobbigt, och det blir bara blaj. Funderar redan på vad nästa bok ska handla om, den riktiga boken som inte ska bli dålig .






Andra nanowrimobloggar, eller till och med sådana om att skriva generellt.

Tidsfördriv

Vad jag gör när jag ledsnar på att skriva.

25000

Nanowrimo.org

Det är segt något så otroligt. Idag ska jag nå upp till 25k, och det går nog, men jag har ingenting att skriva om. Jag har satt min protagonist i en miljö jag knappt vet något om och får höfta och hitta på hej vilt, med vetskapen att om hon blir kvar där har jag mycket research framför mig i december. Sannolikheten att det kommer ut något av det här som jag vill åtgärda och finslipa i december känns dock liten. Materialet är för tunt och jag borde ha skrivit en fantasy istället, då hade jag i vilket fall kunnat fabulera helt fritt och ha en röd tråd att följa.

Nu vet jag inte vad jag följer, jag famlar runt, hittar på menlösa sidohistorier, utvecklar oviktiga personporträtt, beskriver galenskap jag inte är säker på skulle kunna existera på det viset den gör här. Inte för det spelar någon roll, den galenskap jag beskriver måste strikt talat inte vara en reell diagnos, den råkar bara passa i en just nu och kanske tänjer den på gränserna litet. Eller mycket. Min flicka kommer ändå inte få någon diagnos utom psykos och så får hon dra den så långt hon vill.

Jag har så många frågor om psykvården för människor med psykos i Uppsala, och det tog mig en veckas grubblande på dem innan jag kom på att jag flera gånger i veckan träffar en vän som varit "inlåst" med psykos i tio år. Snacka om att vara hemmablind. Jag behöver inte ens hitta på en bok, kan ju bara skriva vännens biografi.

Det som är roligt att skriva är i vilket fall fantasipassagerna. Det är de som överhuvudtaget tar mig framåt och som får mig att dunka huvudet i bordet över att jag inte skrev fantasi rakt av från början. Det får bli nästa gång, här ska det pressas ut 1100 ord till.

Det enda som gjorde Gloves nervös nuförtiden var Paia, men i det var han en i en gemenskap av många. När hans ängslan för eld först blev känd hade Paia kommit fram till honom med sin elddemon och erbjudit honom att klappa den för att se att det inte alls var farligt. Sue och Koda hade ägnat veckor efter det med att övertyga Gloves om att Paia bara skämtat, men ingen av dem själva hade trott på det.

Andra nanowrimobloggar, eller till och med sådana om att skriva generellt.

Utläst trötter

Nanowrimo.org

Är hemskt trött, har sovit några timmar nu på kvällen men tror nog det blir sömn inatt ändå. Har inte skrivit idag, men tänker det ordnar sig. Läste ut Ingen dans på rosor istället, glad över det finurliga slutet.

Tänker att det är lustigt, hur jag läste den där boken och hur den låg som grund till min uppfattning om mentalsjukdom, och så gick jag och blev sjuk själv, och nu har jag kunnat läsa den igen. Jag förstår många saker mycket bättre nu än då, men så var jag 16-17 år också, så det gäller väl det mesta. Det är en mycket välskriven bok i vilket fall, på det viset att man förstår.

Jag tänkte slå upp min egen roman nu och stirra på den en stund innan jag packar ihop för natten. Jag har idag gett upp hoppet på att det kommer bli något av det annat än en stor skam, men ge det ett par dagar eller timmar så är jag igång igen.



Andra nanowrimobloggar, eller till och med sådana om att skriva generellt.

Lite morgontänk

Nanowrimo.org

Hm, känner mig på förekommen anledning nödgad att poängtera att jag inte skriver dokumentärt utan skönlitterärt. Jag menar... Det springer alver och dvärgpräster runt i min roman. Om jag får problem med trovärdigheten blir jag förvånad. Man formar en värld, den verkliga lika påhittad som den påhittade.

Herregud, jag är så trött, och jag är inte ens halvvägs. Psykbitarna är enormt tunga att skriva, och det blir inte bättre av att jag gräver i självhjälpsböcker och egna gamla dagboksinlägg (jag var verkligen sjuk på riktigt, en del är helt främmande att läsa). Jag måste skifta då och då till att skriva om alverna och läsa Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugalien.

Nu kanske ni tänker att Kejsaren av Portugalien är ett dåligt bokval om man vill bli upplyft, men icke om man läser den för hur den är skriven. Jösses vilket mästerverk. Hur den dramaturgiskt är uppbyggd, hur den språkligt är uppbyggd, hur jag rycks med i handlingen även när jag försöker låta bli och bara titta på den tekniskt.

Sen ser jag hur praktiskt det är med all fantasy jag blandar in i min bok. När det blir för tungt för mig stoppar jag in en talande räv (nåja, det gör jag inte, men bättre exempel fanns inte just nu) och så lättar det, och så måste det förstås också bli för den stackaren som läser eländet senare. Comic reliefs FTW.

För övrigt är min roman för tillfället halvt om halvt låst i The Cell's drömvärld. Det är vackert där. Vackert och galet.






Andra nanowrimobloggar, eller till och med sådana om att skriva generellt.